En sak som jag har tänkt på. Jag arbetar ju bland annat som städerska. kanske har jag ett bra städerskajobb, då jag är på samma ställe heltid. Men sedan jag började jobba har jag alltid stött på samma reaktion när jag berättar vad jag jobbar med.
-aha.... men det är ju ett jobb iallafall.
va? Ja, det är fan i mig ett jobb. Om arbetsuppgfiterna är roliga eller inte är väl var och ens ensak. Åsikter om en matematiklärares yrkesval eller läkares kan också uppfattas olika roligt. Men inte fan säger man väl till en läkare att ja, det är ju ett jobb iallafall.

 

Så. Det handlar om att som städerska är man långt ner i näringskedjan. Varför? Det finns de som arbetar som lokalvårdare som har högre utbildningar än en högtuppsatt höna som glidit in på bananskal och kontakter.

 

Jag är iallafall stolt över att ha ett jobb att gå till. Jag är stolt över att kunna köpa mat för mina egna pengar. Jag är stolt över att kunna betala en hyra med egna pengar och framför allt är jag stolt över att kunna gråta över att MIN lön är slut. Inte fan bryr jag mig om att jag städar större delen av dagen för att få den.

 

Jag tror att alla hade mått bra av att arbeta som städerska, iallafall ett tag. (för nej, JAG tycker inte heller att det är toppenkul). Men lärdomen och framför allt hur tydligt det blir att man är just "städerska" har iallafall gett mig ett helt nytt perspektiv på samhället. Personen som arbetae innan mig sa att man helst inte skulle äta mat tillsammans med de andra på kontoret, utan gärna vänta till köket var ledigt. Detta var år 2010. År 2012 kommer gäster på kontoret i alla åldrar, som ser åt mig men inte hejar för att sedan fjäska upp sig och bedrömma cheferna för hur fräscha och fina lokalerna är.

 

Men nej, jag har aldrig accepterat det och kommer inte göra det heller. JAG hejar, JAG äter vart fan jag vill. Jag tar för mig och bestämmer mycket på min arbetsplats. Jag är en "ensamstående 50-barns mamma" och jag tänker inte smyga omkring i kulisserna. Och vet ni vad, jag är omtyckt.